Dagen som ändrade mitt liv på många sätt. Att en skada kan göra så mycket.

Här kommer ett utdrag från mitt brev till min PT jag hade under den tiden. Hon bad mig att skriva om mina känslor, allt för att bearbeta händelsen.

"Jag stressar deras back nere i vänstra hörnan. Jag är taggad till tusen. Min högra fot fastnar i golvet och jag vrider kroppen åt vänster. Det smäller till i höger sida på högra knäet. Jag skriker till.

Ett par sekunder här är bortblåsta. Förmodligen en liten black out av smärtan.

Det första jag kommer ihåg sen är när jag ligger på sidan, håller om knäet och hör någon på läktaren ”Det där såg inte bra ut”. Jag blundar. Det känns som om jag är i min kropp men ändå står utanför.

Jag hör Elin bredvid mig, hon pratar med Roger att de bör vända mig. Jag vänder mig. De snackar om binda. Roger vet inte hur han ska linda knäet, han vet inte var jag har ont.

De pratar om mig men inte med mig? Jag fattar inte varför! Är jag så borta? Jag pekar iaf på höger sida på knäet. I mitt huvud far tankarna, Vasaloppet, innebandyn och NY-resan. Bara lite orolig, men inte mer.

De hjälper mig in i omklädningsrummet. Helt plötsligt kommer Dr Wahlström in och frågar om vi behöver hjälp. Roger säger JA.

W undersöker knäet. Han säger att han misstänker korsbandet, men att han kan ha fel.

Här minns jag Rogers blick till W när han säger korsband. Jag är vid tillfället inte kapabel till att förstå vad korsband innebär, men förstår ändå att det nog inte är bra. Säger till W, du har fel!

Helt plötsligt känns knäet bra och jag säger att jag ska ut och spela. W svar, nej My, du kommer bara göra illa knäet mer då.

Första perioden är slut och tjejerna kommer in i omklädningsrummet. Elina bockar sig ner till mig och frågar hur det är. Här börjar allt sjunka in. Jag känner att tårarna är nära och säger till Elina, ”Inte nu, jag klarar inte det.”

Biter ihop. Vad f-n ska detta hända nu för? Säsongen har börjat så bra för mig och nu är den slut? Jag och Elin ska till Torsby och åka längdskidor i november, vad ska hon säga nu? Vasaloppet, det kan jag nog inte köra. Elin kommer bli arg och besviken. Jag åker till NY på torsdag, hur ska det gå? Tänk om jag får ställa in resan. 1000 tankar far genom huvudet.

Jag följer med ut och tittar på resten av matchen. Har inte ont i knäet. Eller så tar smärtan i hjärtat över. Jag är riktigt frustrerad.

Elin kör hem min bil och följer med mig upp i lägenheten. Frågar om jag klarar mig nu. Ja, det är lugnt. Så fort hon gått ut genom lägenheten, lägger jag mig ner på golvet och allt släpper. Jag bara gråter. Jag är förbannad! Jag skriker ut, varför?

Henke ringer, han bor granne med mig. Har han hört mig? Han frågar om han ska komma in.

Han lägger sig på golvet och håller om mig. Tårarna forsar. Inte pga att jag har ont utan för att jag innerst inne vet att förmodligen säsongen är över, Klassikern får skjutas upp och vet inte om jag kan genomföra resan.

Jag skyller på Hjärnarps nya golv. Jag skyller på mig själv för att jag tog mina gamla innebandyskor den matchen, det brukar jag aldrig göra annars! Jag skyller på vårt nya ställ. Skyller på att jag valde nr 46.

När jag ska gå i duschen och tar av mig matchstället, slänger jag det i golvet och skriker ”Jag kan lämna tillbaka det j-vla stället, jag behöver inte det mer!” Ytterligare tårar.

Ställer mig i duschen och tårarna forsar."

Vid denna tidpunkten då jag skrev detta brev var jag nog fortfarande ganska frustrerad. Idag känner jag att skadan hade en mening. Jag tror på ödet, det har jag alltid gjort. Utan skadan hade jag inte varit där jag är idag och inte haft dem möjligheterna som kommer.

Emlan och Elina - en drink hemma hos mig och Henke innan utgång.

Noll hållning...

Vi bytte kläder för kvällen. Jag har Elinas kjol och hon mitt linne. Vad gör man inte när man inser att man absolut INTE har något kul i sin garderob...Kolla någon annans!

Henke är på G, as always.

Emlan, denna vill jag se på FB!

Christian Cullin och jag. Min fd innebandytränare som saknade mig i sitt lag...

In i dimman.

Vi började med sovmorgon (som jag längtat) och när vi vaknat gick Henke och köpte bullar. 

Vi begav oss ner till Friskis för att köra boxning, det var så himla kul och jag blev rätt trött... Henke är så himla stark och jag får grymt ont i mina axlar när han nästan slår dem ur led!

Efter vårt träningspass började vår lilla fixardag. Jag putsade fönsterna och Henke röjde på uteplatsen inför vintern. Han städade bla bort en GIGANTISK spindel som bodde bland löven bakom grillkolen. Om det hade varit jag så hade jag slängt något stort som krossat den, men Henke skulle självklart rädda den... Jag stängde in mig under tiden.

Därefter kom spindel nr 2 och hälsade på. Henke satte sig på huk och började prata med honom:

-Kom, så ska jag rädda dig. Kryp upp här på min hand. Annars kommer hon där trampa ihjäl dig!

Hmm...

Efter vår lilla höststädning körde vi till Bitt och Leif, Henkes föräldrar. Jag får mig så många goa skratt där. Så roande dem är! Bitt har noll koll på köket, Leif är kocken och skakar på huvudet när Bitt frågar var köksmaskinerna finns. Hihi.

Tack för att ni lyssnade på mig idag.

Vi fortsatte vår turné till Sara och Henrik. Det var nog 3-4 veckor sedan vi var där sist och det hade hänt väldigt mycket med huset! Så fint, ni kommer få det super där!

Nu är vi hemma. Henke sitter i sitt rum med sin dator, jag sitter i soffan med min dator å vi chattar på Facebook. Haha, det är ju sjukt. Han spelar faktiskt musik så vi kan inte höra varandra och ingen av oss orkar flytta på oss...

Å ikväll? Allt kan hända. Det är kanske dags för en grogg??

Ha en trevlig lördags kväll!

Minus: Att denna underbara fredagskväll snart är slut.

Plus: Man måste våga för att vinna.

Efter en omtumlande och händelserik eftermiddag/kväll knackade Elina på vår ruta och kom in för att höra dagens historia. Ni läsare får vänta att höra denna historia... Moster, om du är nyfiken så vet du att symaskinsföreningen kommer hem på söndag.

Elina blev kvar här hos Gullberg/Larsson residenset under Idol och sitter faktiskt kvar här i soffan än. Hon har försökt dra sig härifrån ett par gånger, men nä, hon sitter fint här. Vi har så himla trevligt! Idag har både Henke och Elina sett en ny sida av mig och de bad mig att sitta mellan dem båda så vi kunde ha det mysigt...

Jag gör allt för att bli av med min fula "dubbelhaka"... Vi är alla klädda i joggingdress!

...till Marlene på Peab! Nu vet jag också hur man knyter en sjal ursnyggt! Ska bara införskaffa mig en lika snygg som ni gav Elina.

Det är jag och Elina... Folk undrar nog vad vi håller på med på morgonkvisten.

Imorse ville Elina köra intervaller och jag hade vila, men ville gärna ut ändå. Jag kom på den briljanta idéen att jag skulle cykla när Elina sprang till backen. Vid backen ställde jag min cykel och gick upp och ner för den medan Elina sprang och sprang... Allt för att ingen av oss skulle vara ensamma. Som vanligt hade jag stenkoll på ev personer som var på väg upp eller nerför backen.

M: Där kommer två stora killar där nere.

E: Jag ser inte.

Elina har skaffat glasögon och dessa har hon inte när hon tränar. Hon ser absolut ingenting utan dem...

E: Vad ska vi göra då?

M: Vet inte.

Jag var beredd på att springa iväg och gömma mig.

E: Vi går bara ner och är som vanligt.

M: Var beredd på att slåss!

Killarna gick förbi oss, jag stirrade rakt ner i asfalten och minns faktiskt inte vad vi pratade om just då?!

E: De var rätt stora...

Det är hemskt att man ens ska behöva vara rädd för att vara ute i mörkret. Men vi ska minskäl inte behöva anpassa oss efter andra och sluta gå ut! Men jag ska nog gå en självförsvarskurs!

Elina är i Karlstad med jobbet och våra morgonrutiner ändras därför ett par dagar. Igår unnade jag mig sovmorgon, vilket var himla skönt att få sova en timme längre. En orsak till att jag även "unnade" mig sovmorgon är för att jag är så himla mörkrädd... Eller kanske mest rädd för att någon ska hoppa fram ur buskarna och föra bort mig. Samtidigt är där ju inte så mycket folk ute i rörelse kl 5.30 på morgonen som kan rädda mig...

Idag hade jag löpning på mitt träningsschema och fick inte riktigt ihop löpningen för kvällen, därför var jag tvungen att ta den imorse.

Jag rustade mig för en gångs skull inte som om jag vore på Antarktis, fleecen åkte av men jag la till halsduken. Att frysa om halsen är bland det värsta stället jag vet att frysa på!

Jag rustade mig med mobilen i handen, allt för att kunna slå en pling till Henke. Men vad tänker jag med egentligen? Hur stor är chansen att jag hinner göra ett par tryck på mobilen så att jag får kontakt med honom? Å vad skulle han göra åt det när vi är i olika städer? Det känns dock som en extra försäkring till mig själv.

Jag hade stenkoll när jag sprang min 40 minuters runda. Såg jag en person längre fram som jag strax skulle möta började jag planera in min stöt. Vart jag skulle kuta och hur jag skulle sparka mig loss... Herregud. Det är rätt komiskt när jag tänker på det, men det skulle ju vara mardrömmen.

Jag har blivit jagad en gång och det räcker. Sara, den gången skulle vi vunnit ett cykellopp i världsklass.

Vi måste ha gått i 8:an eller 9:an. Jag minns att jag hade beiga shorts och min vinröda "fruit of the loom" tröja på mig (visst hette de så?)... Tror tom att du, Sara, hade din mörkblåa? 

Efter bion (?) cyklade vi upp till Mc D, vi träffade nog ett par killar från klassen där. När vi cyklade därifrån och kom vid idrottsplatsen, körde två mopeder på stora vägen. De hade världens packning på pakethållaren. Efter idrottsplatsen körde de över på cykelvägen och stannade där. Här fick jag en klump i halsen. Det var män i 30-40 års åldern och när vi cyklat förbi dem säger Sara:

"De sa: Tar du henne, så tar jag den andra."

Här börjar cykelloppet i världsklass. Som tur var hade vi inte så långt till Saras hus. Vi slängde cyklarna på infarten och sprang in.

Saras pappa Mats, fick följa med mig tillbaka till min och mammas lägenhet och släcka alla lampor. Tanken var egentligen att jag skulle sova hemma själv den där kvällen. Vi hörde då hur mopederna körde runt på området...

Dagen efter ringde min pappa till polisen och berättade vad som hänt. Bara för att varna. Jag kommer ihåg att jag inte vågade cykla själv från Utvälinge till Ängelholm på många veckor.

Sara, jag tänker ibland på detta och funderar på om det verkligen har hänt. Eller har jag drömt att de sa den där meningen som skrämde livet ur oss?