Elina är i Karlstad med jobbet och våra morgonrutiner ändras därför ett par dagar. Igår unnade jag mig sovmorgon, vilket var himla skönt att få sova en timme längre. En orsak till att jag även "unnade" mig sovmorgon är för att jag är så himla mörkrädd... Eller kanske mest rädd för att någon ska hoppa fram ur buskarna och föra bort mig. Samtidigt är där ju inte så mycket folk ute i rörelse kl 5.30 på morgonen som kan rädda mig...

Idag hade jag löpning på mitt träningsschema och fick inte riktigt ihop löpningen för kvällen, därför var jag tvungen att ta den imorse.

Jag rustade mig för en gångs skull inte som om jag vore på Antarktis, fleecen åkte av men jag la till halsduken. Att frysa om halsen är bland det värsta stället jag vet att frysa på!

Jag rustade mig med mobilen i handen, allt för att kunna slå en pling till Henke. Men vad tänker jag med egentligen? Hur stor är chansen att jag hinner göra ett par tryck på mobilen så att jag får kontakt med honom? Å vad skulle han göra åt det när vi är i olika städer? Det känns dock som en extra försäkring till mig själv.

Jag hade stenkoll när jag sprang min 40 minuters runda. Såg jag en person längre fram som jag strax skulle möta började jag planera in min stöt. Vart jag skulle kuta och hur jag skulle sparka mig loss... Herregud. Det är rätt komiskt när jag tänker på det, men det skulle ju vara mardrömmen.

Jag har blivit jagad en gång och det räcker. Sara, den gången skulle vi vunnit ett cykellopp i världsklass.

Vi måste ha gått i 8:an eller 9:an. Jag minns att jag hade beiga shorts och min vinröda "fruit of the loom" tröja på mig (visst hette de så?)... Tror tom att du, Sara, hade din mörkblåa? 

Efter bion (?) cyklade vi upp till Mc D, vi träffade nog ett par killar från klassen där. När vi cyklade därifrån och kom vid idrottsplatsen, körde två mopeder på stora vägen. De hade världens packning på pakethållaren. Efter idrottsplatsen körde de över på cykelvägen och stannade där. Här fick jag en klump i halsen. Det var män i 30-40 års åldern och när vi cyklat förbi dem säger Sara:

"De sa: Tar du henne, så tar jag den andra."

Här börjar cykelloppet i världsklass. Som tur var hade vi inte så långt till Saras hus. Vi slängde cyklarna på infarten och sprang in.

Saras pappa Mats, fick följa med mig tillbaka till min och mammas lägenhet och släcka alla lampor. Tanken var egentligen att jag skulle sova hemma själv den där kvällen. Vi hörde då hur mopederna körde runt på området...

Dagen efter ringde min pappa till polisen och berättade vad som hänt. Bara för att varna. Jag kommer ihåg att jag inte vågade cykla själv från Utvälinge till Ängelholm på många veckor.

Sara, jag tänker ibland på detta och funderar på om det verkligen har hänt. Eller har jag drömt att de sa den där meningen som skrämde livet ur oss?