Dagen som ändrade mitt liv på många sätt. Att en skada kan göra så mycket.

Här kommer ett utdrag från mitt brev till min PT jag hade under den tiden. Hon bad mig att skriva om mina känslor, allt för att bearbeta händelsen.

"Jag stressar deras back nere i vänstra hörnan. Jag är taggad till tusen. Min högra fot fastnar i golvet och jag vrider kroppen åt vänster. Det smäller till i höger sida på högra knäet. Jag skriker till.

Ett par sekunder här är bortblåsta. Förmodligen en liten black out av smärtan.

Det första jag kommer ihåg sen är när jag ligger på sidan, håller om knäet och hör någon på läktaren ”Det där såg inte bra ut”. Jag blundar. Det känns som om jag är i min kropp men ändå står utanför.

Jag hör Elin bredvid mig, hon pratar med Roger att de bör vända mig. Jag vänder mig. De snackar om binda. Roger vet inte hur han ska linda knäet, han vet inte var jag har ont.

De pratar om mig men inte med mig? Jag fattar inte varför! Är jag så borta? Jag pekar iaf på höger sida på knäet. I mitt huvud far tankarna, Vasaloppet, innebandyn och NY-resan. Bara lite orolig, men inte mer.

De hjälper mig in i omklädningsrummet. Helt plötsligt kommer Dr Wahlström in och frågar om vi behöver hjälp. Roger säger JA.

W undersöker knäet. Han säger att han misstänker korsbandet, men att han kan ha fel.

Här minns jag Rogers blick till W när han säger korsband. Jag är vid tillfället inte kapabel till att förstå vad korsband innebär, men förstår ändå att det nog inte är bra. Säger till W, du har fel!

Helt plötsligt känns knäet bra och jag säger att jag ska ut och spela. W svar, nej My, du kommer bara göra illa knäet mer då.

Första perioden är slut och tjejerna kommer in i omklädningsrummet. Elina bockar sig ner till mig och frågar hur det är. Här börjar allt sjunka in. Jag känner att tårarna är nära och säger till Elina, ”Inte nu, jag klarar inte det.”

Biter ihop. Vad f-n ska detta hända nu för? Säsongen har börjat så bra för mig och nu är den slut? Jag och Elin ska till Torsby och åka längdskidor i november, vad ska hon säga nu? Vasaloppet, det kan jag nog inte köra. Elin kommer bli arg och besviken. Jag åker till NY på torsdag, hur ska det gå? Tänk om jag får ställa in resan. 1000 tankar far genom huvudet.

Jag följer med ut och tittar på resten av matchen. Har inte ont i knäet. Eller så tar smärtan i hjärtat över. Jag är riktigt frustrerad.

Elin kör hem min bil och följer med mig upp i lägenheten. Frågar om jag klarar mig nu. Ja, det är lugnt. Så fort hon gått ut genom lägenheten, lägger jag mig ner på golvet och allt släpper. Jag bara gråter. Jag är förbannad! Jag skriker ut, varför?

Henke ringer, han bor granne med mig. Har han hört mig? Han frågar om han ska komma in.

Han lägger sig på golvet och håller om mig. Tårarna forsar. Inte pga att jag har ont utan för att jag innerst inne vet att förmodligen säsongen är över, Klassikern får skjutas upp och vet inte om jag kan genomföra resan.

Jag skyller på Hjärnarps nya golv. Jag skyller på mig själv för att jag tog mina gamla innebandyskor den matchen, det brukar jag aldrig göra annars! Jag skyller på vårt nya ställ. Skyller på att jag valde nr 46.

När jag ska gå i duschen och tar av mig matchstället, slänger jag det i golvet och skriker ”Jag kan lämna tillbaka det j-vla stället, jag behöver inte det mer!” Ytterligare tårar.

Ställer mig i duschen och tårarna forsar."

Vid denna tidpunkten då jag skrev detta brev var jag nog fortfarande ganska frustrerad. Idag känner jag att skadan hade en mening. Jag tror på ödet, det har jag alltid gjort. Utan skadan hade jag inte varit där jag är idag och inte haft dem möjligheterna som kommer.

Emlan och Elina - en drink hemma hos mig och Henke innan utgång.

Noll hållning...

Vi bytte kläder för kvällen. Jag har Elinas kjol och hon mitt linne. Vad gör man inte när man inser att man absolut INTE har något kul i sin garderob...Kolla någon annans!

Henke är på G, as always.

Emlan, denna vill jag se på FB!

Christian Cullin och jag. Min fd innebandytränare som saknade mig i sitt lag...

In i dimman.