Kroppen:

Ont i svanskotan och ryggen efter gårdagens ryggmärgsprov. Har lärt mig vilka sitt och liggpositioner som absolut inte funkar. Eller egentligen funkar ingen mer än ca 30 min i sträck...

Huvudet:

Huvudvärk med mindre yrsel.

Konstigt:

Att Beatrice Ask är med på Svt2 direkt samtidigt som hon är med på Malou efter 10 på tv4 - vilket även ska vara direkt?

Mysko:

Att jag är kärnfrisk enligt röntgen, tester och prover men samtidigt är det något konstigt i skallen. Hmm... Jaja, nu köper jag läget. Den har tagit time-out.

Bästa:

Här vill jag ha med massor...

Att jag duschade idag, f-n vad jag luktade äckligt!

Min sambo, ställer alltid upp och är underbarast i hela världen!

Mina underbara familjemedlemmar, vänner, kollegor som bryr sig!

Sämsta:

Att jag inte har fått tillbaka aptiten på mat. Å då vet vi att något är fel. Jag älskar mat annars! Effektiv bantningsmetod...

Tråkigt:

Att vara hemma själv, nada på tv och jag kan inte ens ta en lång promenad!

Nyhet:

Fick en god nyhet igår mitt i allt, för en stund försvann alla huvudproblem.

Märkligt:

Jag saknar inte ens att träna.

Gott:

Crostinis är det som smakar bäst för tillfället. Torra små brödbitar alltså.

Längtar:

Förutom att jag vill bli som vanligt igen, längtar jag till Idol ikväll.

Spännande:

Interflora ringde, jag hade fått blomsterbud. Undras vem det är ifrån?

Detta huvud...snurriga sak.

Jag kände mig inte så mycket piggare imorse och efter lite snack med min "extramamma" på jobbet och order från chefen, ringde jag till min läkare, Aleks på akuten. Hon tyckte att jag skulle komma ner igen med tanke på att min yrsel inte försvunnit.

Å min underbare sambo körde hem tidigare från jobbet bara för att följa med mig. Du är bäst älskling!

Väl på sjukan skakade läkaren åt mig, den mystiska patienten. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra med mig. Hon gick iväg för att få råd av en annan mer rutinerad läkare och även en neurolog. Under tiden blev jag tappad på ytterliggare ett par rör blod.

Med tanke på min ålder, yrsel och att jag inte brukar ha huvudvärk, rekommenderade de andra läkarna Aleks att ta ett ryggmärgsprov.

"Är det verkligen nödvändigt?" undrade jag...

Henke har under hela tiden vi umgåtts berättat om hans upplevelse med sitt ryggmärgsprov, vilket var ett smärre helvete. Jag var alltså lagom sugen på det, men samtidigt så skulle det ju vara skönt att utesluta även problem i de trakterna.

Då jag skulle ligga ner i 2 h efter provet passade jag på att gå på toa, fast jag precis varit där. Det är väl inte så ovanligt att jag besöker dasset några gånger när jag är nervös? Henke stannade då kvar i mitt rum för att kolla på nålarna som sköterskan började lägga fram. När jag kom tillbaka stod Henke i dörröppningen:

"Blir du ledsen om jag inte stannar här inne när de sticker in sprutan?"

Å det är ju ingen hemlighet att han hatar dem. Läkaren höll med om att han skulle gå ut för hon ville inte få mer att göra när han svimmade. Sen viskade hon till mig "Vi kvinnor tåler lite mer smärta än män, det är faktiskt bevisat."

Där satt jag ihopkrupen på britsen, min tröja i ett stadigt grepp mellan tänderna och stelopererade ben...

Sticket var väl inte mycket värre än ett vanligt stick i armen, dock lite obehagligt när vätskan tappades ut och det stramade.

Efter ca 1,5 h vila på britsen och en sovandes Henke på golvet tittade en ny läkare in. Sa att proverna såg bra ut och att vi skulle upp och gå. Så där gick vi runt på akuten...

Har varit hemma 4 timmar nu och det går väl lite fram och tillbaka. Är lite öm i ryggen och huvudet värkar som vanligt. Nu ska jag ta det lugnt resten av veckan och jag hoppas att jag är pigg senast på måndag så jag slipper besöka det där stället er!!

Igår morse när jag kom till jobbet kände jag mig lite konstig i huvudet. Framåt lunch blev det så pass illa att jag inte klarade att resa mig från stolen... Jag blev ordentligt skrämd av detta och hjärtat slog extra och hela jag darrade.

Mina kollegor blev oroliga och chefen ringde till Företagshälsovården, vilka tyckte att jag skulle in till akuten. Jag gillar inte att ta upp läkares tid och allra minst akutens, men just då hade jag nog inget annat val.

Henke hämtade mig och vi behövde inte vänta många minuter på att få komma in i ett rum. Sköterskan blev lite orolig när jag gick som en gamling med puckelrygg och tittandes ner i marken. "Har du verkligen så ont?"

Ehhh ja, jag var grymt snurrig och det bästa läget var att ha huvudet neråt... Med tanke på min hjärtklappning och tryck över bröstet fick sköterskorna ganska bråttom med att kolla EKG. Det var en lättnad när det visade ok, därefter tog de några rör blod. Inget prov verkade konstigt och läkaren kliade sig lite i huvudet när hon var inne hos mig. Hon bad mig göra en massa grimaser, balanstester och även att vissla. Då skrattade Henke lite smått i bakgrunden och jag var tvungen att erkänna att jag inte kan vissla...

Läkaren skickade mig tillsist på röntgen och när även de bilderna var ok, så visste läkaren inte riktigt vad hon skulle hitta på. Jag fick åka hem, fick absolut inte vara själv på kvällen eller natten och jag skulle höra av mig om det blev värre.

Kändes förstås bra, men samtidigt lite läskigt när jag inte vet vad det är som gör mig snurrig. Tankarna har gått att jag kanske fått någon smäll eller vridning på nacken i måndags på självförsvarskursen eller så är det virus helt enkelt. Det konstiga är dock att jag känner mig pigg i övrigt. Å nej, stress på jobbet är uteslutet och även överträning, det har jag faktiskt koll på!

Idag har jag varit hemma från jobb. Otroligt tråkigt! Har pratat i telefon de flesta timmarna. Tack mina nära och kära för att ni ringer och kollar mig <3. Jag har inte vågat att gå på toa utan att prata i telefon, å detta telefonpasset fick Henke.

Just nu är jag inte så snurrig, men jag har konstigt ont eller en värmande känsla i bakhuvudet. Känns mycket märkligt.

Vi ska strax gå ett varv runt huset för att få lite luft och se vad jag klarar av.

Jag har haft en förväntan hela dagen på kvällens kurs i självförsvar. Visste inte riktigt vad som väntade oss.

Vi - jag, Marlan, Sanna och Sofie var de enda på kursen och det måste jag säga var superlyxigt. Vi och 1 grym ledare, en biffig Jack.

Vi fick lära oss komma ur "björnkramen", handledstag, 4 olika strypgrepp, upptryckta mot väggen, drag i håret... Jag kände mig mörbultad ganska snabbt då man vrider och vänder alla leder på onaturliga sätt.

Jag tror att vi alla fyra kände oss bekväma med Jack med en gång och inget grepp han gjorde på mig i alla fall kändes obehagligt. Tycker även synd om honom lite då vi alla fick testa olika grepp på honom och han gjorde ett par grimaser... Att en sådan liten rörelse eller ett tryck kan göra så mycket.

Jag känner redan att jag fått valuta för mina pengar och det bästa av allt är att det är ytterliggare två gånger. Vi ska få lära oss hantera knivhot, hot vid sittandes, liggandes och i våldtäktsposition.

Jag rekommenderar er alla att gå en sådan här kurs! Ni vet att jag är så jäkla rädd där ute i mörkret och jag hoppas och tror att denna kurs ska göra mig mer säker och slippa anpassa mig så mycket.

Sanna tar sig ur Sofies sido-stryptag, eller det är kanske bakifrån...svårt att se!

Marlene är på god väg att ta sig ur min "björnkram". Ni ser säkert vart handen ska slå...

Camilla och Checke

Aleks

Emlan och Elina

Söta Checks!

Knäco förstås!

Marlan

Radarparet för kvällen

Love you <3

Samtliga bilder är lånade från www.guldemlan.blogg.se

Vår kväll blev riktigt lyckad,tyckte vi i alla fall... Våra vänner på besök, gott snacks och dricka, utgång på 57:an. Camilla bad mig förklara dagens 57:an. "Det kan bära eller brista."

Efter en trevlig förfest hemma hos oss gav vi oss ner mot stan och hann se märkliga slagsmål innan vi nådde partyt på riktigt.

Jag tycker att 57:an är så himla trevligt, just för att det är en gång per månad och väldigt många går dit. Träffar så mycket folk som man känner på ett eller annat sätt. Like the place! Sen att man stöter på personer som är i samma ålder som sina föräldrar får vi bortse ifrån. Grym musik där uppe också! Vi dansade natten lång!

Tack alla våra vänner som ville fira vårt samboskap! Å tack för presenterna!

Å dagen efter...